100416: But now I'm not sure
"So nice to see your face again
But tell me will this ever end
Don't disappear"
Att inte veta riktigt vart känslorna styr mig,
det är nog det värsta.
100401: Det här med att växa upp, skaffa ett eget liv
Jag får panik när jag kollar på lägenheter.
Vad fan ska jag leta efter?
100331: Dead as yesterday
Ja men dåså.
Det finns en enda person jag vågar tro på just nu, och det är Ida.
Jag vågar inte längre lita på någon annan som säger bra saker, lovar saker, planerar saker.
71 dagar kvar.
Sen ska jag aldrig mer se tillbaka.
100326: You get the finger!
Om man säger att man ska höra av sig, så betyder det att man faktiskt HÖR AV SIG.
Eller?
Tydligen har jag missuppfattat det.
Tur att vissa visar att de bryr sig iallafall.
De sms han skickade idag var viktiga, och gjorde mig glad samtidigt som jag blev galet förvirrad.
Men för all del. Tänker drömprinsen ignorera mig så är det väl bara lika bra att jag går vidare, eller hur?
100307:
Snälla någong, hjälp mig sluta drömma!
Jag kan ju inte vara så satans dum föralltid...
100307: Jag är rädd för...
- Att jag kommer bli lämnad
- Att jag kommer bli sårad
- Att jag kommer förstöra för mig själv genom att inte säga något.
- Att jag kommer förstöra för mig själv genom ATT säga något.
- Att jag är samma meningslösa fetto som jag själv ser mig som.
- Att jag bara är en dåre som tror på att jag faktiskt har vänner.
- Att jag ska vakna upp och inse att jag blivit lurad.
- Att jag ska misslyckas med saker
- Att jag ska ha fel
- Att jag ska måsta leva med en massa misstag
- Att jag någon gång skulle kunna leva ut någon av mina dagdrömmar.
100304: Tyck synd om mig nu
Och herregud, han är så galet vacker!
100227: Så är jag kär eller bara galen?
Jag beundrar en person på avstånd.
Ni vet, såna där små saker som hur han går, hans händer, hans ansiktsdrag och sist men inte minst, hans leende. Vågar jag prata med honom? Nej.
Jag känner mig som en tioårig flicka som bara rodnar i hans närhet.
Han vet garanterat inte om att jag finns, än mindre att jag är intresserad av honom.
Att jag ser honom överallt gör inte saken bättre.
Jag tror att jag går och sover tills den dagen då jag flyttar härifrån, bara så ni vet.
100218: Maybe I'm just blind
"So hold me when I'm here,
Love me when I'm wrong,
Hold me when I'm scared,
And love me when I'm gone."
Jag är rädd, vet inte vilka ni är eller vad ni tjänar på att trycka ner mig. För det gör ni, hur stark jag än är så skär era ord rätt in i mitt hjärta som kaststjärnor.
100215: Half of my heart
Jag är förälskad i en illusion.
För det är väl vad du är?
100214:
För oss som inte har någon partner, någon att dela dagen med, så känns all denna skyltning i affärerna som ett slag i magen. För vem vill egentligen vara ensam? Jag vill, men ändå inte. Jag saknar att ha någon att ringa till mitt i nätterna, att få söta sms, att bara kunna krypa upp i någons famn, och mest av allt att somna och känna att någon håller om en.
Men samtidigt kan jag inte ha ett förhållande.
Så vem försöker jag lura? Jag förtjänar det inte.
100206: Kollektivt utanförskap
Har ni någonsin känt att ni glömt bort verkligheten och fastnat i en dagdröm?
Jag är en sån person som ständigt försöker glömma bort omvärlden, genom att dagdrömma. Allting går bra, tills man inser att man faktiskt tror att drömmen är verklighet. När man verkligen tror att man har gått ner de där kilona eller att man faktiskt har den där pojkvännen med så galet bra egenskaper (självklart har han sina små fel också, vem har inte det?).
Det händer mig ofta, och varje gång känns det som att jag faller ner i ett bottenlöst hål, och mitt hjärta får ännu en spricka. Det är aldrig någon annans fel att jag blir deppig, allt handlar om mina drömmar, jag skadar mig själv. Jag önskar att jag kunde sluta dagdrömma, men på något sätt känns det som att jag alltid kommer bära med mig den åkomman.
Jag vill hitta en person som får mig att ge upp mitt drömmande, någon som skakar om mig och säger något i stil med att; Jag är din verklighet nu.
Alltså, jag vill bli riktigt förälskad, jag vill kunna dela mitt liv med någon, men chansen är minimal att jag kommer lyckas med det inom de närmaste 10 åren, då jag är ensambarn och galet egoistisk.
Nu för tiden sitter jag hemma under helgerna, då jag avstår från alkohol, så avstår jag också att gå ut. Det känns som att jag bara drar ner feststämningen när jag sitter där nykter och bra mycket mer proper än de andra. Självklart vet jag att jag kan ha kul utan alkohol, men jag önskar att jag kunde vara en bättre festperson i nyktert tillstånd. I nuläget är jag rätt stel, vågar inte dansa och skrattar halvhjärtat.
Min vardag ser ut som så : Vakna, träna, skola, jobba/träna, sova.
Jag gick från en utåtriktad sessa till att bli en eremit. De få gångerna jag orkar umgås med någon så blir jag stressad, som om de inkräktar på min tid. Jag vill såklart inte kunna säga något sådant, men det är så det är.
Jag önskar att jag hade vilja och kraft nog att förändras.
100205: Kvällsfunderingar
Man kanske borde skaffa sig en norsk?
091228: Att leva med sig själv och andra
Det är inte ofta jag tar åt mig av vad människor säger, men både igår och idag har det hänt.
Igår var jag i Dorotea, umgicks med vänner. Bland annat så träffade jag Emil och hans pojkvän, Stefan. Stefan var en komplett främling för mig, och det var rätt spänt runt bordet. Jag tog kort på pojkarna, och sen kollade Stefan på min kamera.
Helt plötsligt tittar han rakt på mig och säger "Vackra ögon". Jag blev helt chockad,men jag tog åt mig, av en främlings ord.
Nu ikväll hände det igen, men då var det min kära Camilla som sa "Alla skulle ha en som dig i sitt liv, då skulle de få motivation att orka.". Tilläggas bör att Camilla är en av de starkaste kvinnor jag känner. En kvinna som jag beundrar.
Varför är det då så svårt att ta emot komplimanger?
För det första så är vi uppväxta i ett land där man ska vara lagom. Vi viftar bort en komplimang med fraser som " Den här? Nej men den är ju gammal", "Nej usch, jag ser hemsk ut" eller "Nej men herregud, ser du inte hur tjock jag är, du är mycket smalare".
Vi får inte säga att vi är bra på saker, vilket många skulle behöva göra. Däribland jag själv.
Alla borde sätta upp mål, för att lära sig att verkligen tycka om sig själv.
Jag har mitt mål, jag kommer att uppnå det.
Kommer du?
091208: I need a dreamlover
Var det kanske min 15-timmarssömn som gjorde att han dök upp?
Han den där underbara, charmiga, vackra människan med det där specifika leendet och de där mystiska ögonen? Ja, jag är kär. I en kille som, i min dröm, tydligen hade varit min pojkvän i två månader. Jag vet inte vad han heter, vart han är i från, vilka han umgås med. Ärligt talat så har jag aldrig sett honom förut, han liknade inte ens någon annan. Han var Mannen, med stort M.
Skulle jag mot förmodan se de där ögonen eller leendet någonstans, skulle jag inte tvivla.
Det skulle vara min drömprins.
091203:
Jag har tänkt på en sak...
De flesta säger att killar blir som små barn när de blir sjuka, men det måste vara likadant för oss tjejer. Jag menar, när jag blir sjuk så ligger jag framför teven, under ett antal filtar och tittar på filmer (helst barnfilmer). Tycker lite synd om mig själv och ber min mor att laga mat åt mig, och min far att köpa godis eller glass åt mig.
Det är faktiskt lite elakt att säga att det bara är killar som blir så, med tanke på att jag är ett levande exemplar på att tjejer också blir så.
Sådetså!
091127: I bet it stung!
På onsdag ska jag till barnmorskan.
Det kommer bli vägning där.
Väger jag mer än jag tror så måste jag verkligen ta tag i det här nu.
To be thin is beautiful, to be even thinner is perfection!
091125: Good-luck-charm
Små fina hjärtan, med snäckskal i. De bildar en treklöver på min handled. Sammanlagt har jag sju stycken sådana på mitt fina armband. 3 blå, 2 rosa och 2 gröna. I övrigt är jag svart/vit.
Jag har jobbat riktigt bra på lektionerna idag, trots att jag har huvudvärk och mår illa. Och nej, jag var inte ute och firade 200-dagars igår som stora delar av min klass gjorde, jag mår såhär ändå. Förhoppningsvis mår jag bättre till helgen, när jag för en gångs skull har något planerat.
Just nu har jag religion, där jag arbetar med kristendom och islam. Vi är tre personer i en stor datorsal, jag, Sara och en okänd kille. Resten av klassen sitter inne i klassrummet och tittar på någon film om islam. Jag är tom i huvudet, men känner att jag vill skriva ändå, så ni får ursäkta mitt flummiga inlägg.
Jag slutar snart, så jag måste väl avsluta det här också, som allt annat.
Jag tänker inte lämna något halvdant igen.
091122: Ditt smeknamn är döda bokstäver för dig
Har ni tänkt på hur många olika personer vi varit?
Jag menar, vi är inte samma person som vi var i lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, för ett år sedan. Eller hur? Vi förändras, växer ifrån eller förlorar vänner. Hittar nya vänner eller återfinner gamla vänner, pendlar mellan verkligheten och drömmen.
Vi växer upp.
Det är vad alla säger iallafall. Jag tror inte att man kan säga så, vi hittar bara nya pusselbitar till vårat förnuft. Dock så är det nog så att det ALLTID kommer saknas en bit, för vem har hela sitt förnuft? Jag gissar på att ingen har full kontroll.
Vi byter klädstil, musikstil, beteende, ordförråd, umgängeskrets, hobbys.
Ingen kan säga att vi är samma person igenom allt det, med tanke på att allt vi går igenom påverkar oss, en del saker påverkar oss knappt märkbart, medan andra kan förändra hela våra liv.
Så är du säker på att du vet vem du är imorgon?
091024: And well, I'm not that good with words
Ett hjärta är alltid rött.
Ett hjärta har alltid rätt.
Jag vill ha dig, ingen annan.
Jag vill inte hålla någon annans hand, kyssa några andra läppar, somna intill någon annan.
Jag vill ha dig, precis som du är.
