weragr

♥ ...varför lakritspipor är så sjukt oemotståndliga.
♥ ...hur vissa människor kan vara så otroligt bra för en, och göra en glada bara genom att prata med en.
♥ ...varför jag sitter fast i ett organisations-träsk.
♥ ...varför min huvudvärk inte släpper.

Varför har vissa så svårt att förstå att man växer ifrån varandra? Jag menar, visst skulle jag ha kunnat höra av mig mer till vissa, men telefonerna funkar inte åt endast ena hållet. De som har klagat på att de inte vet vart de har mig längre, har en viss del i det själva också. Men det är sådant som människor inte ser, för vi alla vill ha någon annan att skylla på. För inget kan vara vårat eget fel!

Vi pratade om att vi svenskar är så "lagom" nu i veckan, men guess what, vi svenskar klagar, i mängder! Vi är inte så otroligt lagom, inte om det gäller något negativt. Jag vet själv att jag är så, och jag vet att alla de som säger att de inte är så, ljuger. För är det något som går emot oss så hatar världen oss. Om ni tänker på det en hel dag, lyssnar och analyserar, så märker ni hur mycket vi klagar.

Tillbaka till ämnet. Vi alla växer ifrån vänner, vi förändras ständigt och det hade bara varit otroligt konstigt om vi höll kvar vid exakt samma människor från födsel till död. Vi skulle aldrig lära känna någon annan, vi skulle aldrig knyta nya kontakter. Så ta det inte så hårt att man tappar någon vän, man hittar alltid nya människor.

För tillfället så har jag bra kontakt med två från min barndom, alltså, av de som stått kvar. Men jag behöver inte de andra, för vi har inte samma intressen, samma prioriteringar eller något sådant. Många människor som jag umgåtts med har jag tappat bort i vimlet, vissa kommer jag knappt ihåg. Många har säkert glömt bort mig också, men jag kan ju inte anklaga dem för något.

Men till alla de som klagar över att de inte vet vart de har mig;
Ta tag i det själv, eller släpp mig.

Atm så sitter jag och pratar med Amund,
och fy vad jag saknar den grabben.
Alla andra här uppe är så grå och trist jämfört med honom.

Eftersom dagen var värdelös, så får ni den här istället!

Phiew!
Jag antar att alla har olika sätt att hantera stress och ångest, och det jag lägger energin på istället är städning och organisation. Personligen så blir jag galen, går omkring som i trans. Som nu, min garderob fick en makeover och jag kastade ut över trettio plagg, ändå är den proppfull. Shop-a-holic? Nej inte jag va!

Ännu en svaghet. Tröstshopping. För hey, alla vet att man mår lite bättre (åtminstone för stunden) om man unnar sig något fint. Och vem försöker jag lura? Senaste året har jag varit ett vrak, jag har gått på grund, men äntligen har jag hittat någon som hjälper mig att putta ut båten i sjön igen. Men vad hjälper det när man inte ser de enorma stenarna under vattnet? Nej, åter igen faller jag ur, och jag har nästan glömt hur man simmar.

Men jag vill inte se bakåt, nej nu är nu, allt är nytt, jag får en chans att börja om, jag får skylla mig själv om jag inte tar den.

pain.
Pain.
PAIN.


Förlåt hjärtat, men du skulle aldrig förstå.

Just nu sitter jag mitt ute i ingenstans, alldeles vid skogen och alla dess älgar. Jag är alltså hos Tommy och Anna-Greta.
Har hjälpt dem att kolla efter hus (kring småland) och imorgon ska jag och Anna-Greta börja städa lite, putsa fönster och så. Jag ska sova i en liten stuga de har på gården, tokmysig, men jag som är paranoia personifierad har lite svårt för det. Hade hjärtat sovit där med mig hade jag inte varit (lika) rädd.

Just för tillfället är jag inte ett dugg rädd, då jag har en stor svart Rottweiler nedanför mina fötter. Mysvovve är vad han är! Btw så borde jag kanske förklara mitt blogguppehåll, det är nämligen så att min dator var totalt inkompetent och vägrade fungera. Så nu har min far beställt en ny dator och ny skärm till mig. Så till veckan börjar jag blogga som vanligt igen.

Jag har börjat vänja mig vid att jag faktiskt är titulerad som "flickvän" nu, och det känns riktigt, riktigt bra faktiskt. Han är verkligen helt tokunderbar, och jag kan ännu inte förstå vad jag gjort för att förtjäna någon som honom. Jag menar, om någon faktiskt gör att jag tar åt mig, om än bara till en tiondel, av komplimangerna han ger mig, så har han något speciellt. Och att människan får mig att le bara av att jag hör hans röst, eller ser hans osäkra leende, är ju bara pluspoäng.

Många har varit på mig och sagt att det här förhållandet aldrig kommer hålla, vilket jag inte tror ett dugg på. Så länge kärleken är stark så håller vi nog ihop, nu när jag väl varit ner kommer jag kunna åka ner oftare, jag kommer förhoppningsvis lyckas lura upp honom hit också. Och nu medan jag skriver det här får jag fjärilar i magen, känner hans doft, och känner hans armar omkring mig. Jag toklängtar efter min prins.