weragr

Jag har en vän som skriver musik. När jag lyssnar på hans texter, så vet jag direkt hur han kände när han skrev dem. Hans musik berör mig, hans röst är en ängels. Själv känner han sig aldrig nöjd. Om han bara visste hur nära perfektion han är.


En annan av mina vänner, spelar orgel, sjunger vackert, stickar, lagar mat, pysslar på. Hon är helt klart min räddande ängel. Hon vet inte heller hur nära perfektion hon är, varje gång hon tvivlar på sig själv.


Sen finns det en pojke som ser världen genom en sotad kikare. Han ser inte hur enkelt det är att vara vacker, bara man tillåter sig själv. Han är nåt av det finaste jag vet, och otroligt godhjärtad.


Mina vänner är vackra,
de ser det bara inte.

 

Det är inte ofta jag tar åt mig av vad människor säger, men både igår och idag har det hänt.
Igår var jag i Dorotea, umgicks med vänner. Bland annat så träffade jag Emil och hans pojkvän, Stefan. Stefan var en komplett främling för mig, och det var rätt spänt runt bordet. Jag tog kort på pojkarna, och sen kollade Stefan på min kamera.
Helt plötsligt tittar han rakt på mig och säger "Vackra ögon". Jag blev helt chockad,men jag tog åt mig, av en främlings ord.


Nu ikväll hände det igen, men då var det min kära Camilla som sa  "Alla skulle ha en som dig i sitt liv, då skulle de få motivation att orka.". Tilläggas bör att Camilla är en av de starkaste kvinnor jag känner. En kvinna som jag beundrar.

Varför är det då så svårt att ta emot komplimanger?
För det första så är vi uppväxta i ett land där man ska vara lagom. Vi viftar bort en komplimang med fraser som " Den här? Nej men den är ju gammal", "Nej usch, jag ser hemsk ut" eller "Nej men herregud, ser du inte hur tjock jag är, du är mycket smalare".
Vi får inte säga att vi är bra på saker, vilket många skulle behöva göra. Däribland jag själv.

Alla borde sätta upp mål, för att lära sig att verkligen tycka om sig själv.
Jag har mitt mål, jag kommer att uppnå det.
Kommer du?

Någonting känns fel.
Riktigt fel.
Det är stunder som dessa jag behöver en verklig vän,
inte bara tröstande ord via en dator eller en telefon.

Var det kanske min 15-timmarssömn som gjorde att han dök upp?
Han den där underbara, charmiga, vackra människan med det där specifika leendet och de där mystiska ögonen? Ja, jag är kär. I en kille som, i min dröm, tydligen hade varit min pojkvän i två månader. Jag vet inte vad han heter, vart han är i från, vilka han umgås med. Ärligt talat så har jag aldrig sett honom förut, han liknade inte ens någon annan. Han var Mannen, med stort M.

Skulle jag mot förmodan se de där ögonen eller leendet någonstans, skulle jag inte tvivla.
Det skulle vara min drömprins.

Jag har tänkt på en sak...
De flesta säger att killar blir som små barn när de blir sjuka, men det måste vara likadant för oss tjejer. Jag menar, när jag blir sjuk så ligger jag framför teven, under ett antal filtar och tittar på filmer (helst barnfilmer). Tycker lite synd om mig själv och ber min mor att laga mat åt mig, och min far att köpa godis eller glass åt mig.

Det är faktiskt lite elakt att säga att det bara är killar som blir så, med tanke på att jag är ett levande exemplar på att tjejer också blir så.

Sådetså!