weragr

Jag beundrar en person på avstånd.
Ni vet, såna där små saker som hur han går, hans händer, hans ansiktsdrag och sist men inte minst, hans leende. Vågar jag prata med honom? Nej.
Jag känner mig som en tioårig flicka som bara rodnar i hans närhet.
Han vet garanterat inte om att jag finns, än mindre att jag är intresserad av honom.
Att jag ser honom överallt gör inte saken bättre.

Jag tror att jag går och sover tills den dagen då jag flyttar härifrån, bara så ni vet.