weragr

Har ni någonsin känt att ni glömt bort verkligheten och fastnat i en dagdröm?
Jag är en sån person som ständigt försöker glömma bort omvärlden, genom att dagdrömma. Allting går bra, tills man inser att man faktiskt tror att drömmen är verklighet. När man verkligen tror att man har gått ner de där kilona eller att man faktiskt har den där pojkvännen med så galet bra egenskaper (självklart har han sina små fel också, vem har inte det?).

Det händer mig ofta, och varje gång känns det som att jag faller ner i ett bottenlöst hål, och mitt hjärta får ännu en spricka. Det är aldrig någon annans fel att jag blir deppig, allt handlar om mina drömmar, jag skadar mig själv. Jag önskar att jag kunde sluta dagdrömma, men på något sätt känns det som att jag alltid kommer bära med mig den åkomman.

Jag vill hitta en person som får mig att ge upp mitt drömmande, någon som skakar om mig och säger något i stil med att; Jag är din verklighet nu.
Alltså, jag vill bli riktigt förälskad, jag vill kunna dela mitt liv med någon, men chansen är minimal att jag kommer lyckas med det inom de närmaste 10 åren, då jag är ensambarn och galet egoistisk.

Nu för tiden sitter jag hemma under helgerna, då jag avstår från alkohol, så avstår jag också att gå ut. Det känns som att jag bara drar ner feststämningen när jag sitter där nykter och bra mycket mer proper än de andra. Självklart vet jag att jag kan ha kul utan alkohol, men jag önskar att jag kunde vara en bättre festperson i nyktert tillstånd. I nuläget är jag rätt stel, vågar inte dansa och skrattar halvhjärtat.

Min vardag ser ut som så : Vakna, träna, skola, jobba/träna, sova.
Jag gick från en utåtriktad sessa till att bli en eremit. De få gångerna jag orkar umgås med någon så blir jag stressad, som om de inkräktar på min tid. Jag vill såklart inte kunna säga något sådant, men det är så det är.

Jag önskar att jag hade vilja och kraft nog att förändras.