weragr

Varför har vissa så svårt att förstå att man växer ifrån varandra? Jag menar, visst skulle jag ha kunnat höra av mig mer till vissa, men telefonerna funkar inte åt endast ena hållet. De som har klagat på att de inte vet vart de har mig längre, har en viss del i det själva också. Men det är sådant som människor inte ser, för vi alla vill ha någon annan att skylla på. För inget kan vara vårat eget fel!

Vi pratade om att vi svenskar är så "lagom" nu i veckan, men guess what, vi svenskar klagar, i mängder! Vi är inte så otroligt lagom, inte om det gäller något negativt. Jag vet själv att jag är så, och jag vet att alla de som säger att de inte är så, ljuger. För är det något som går emot oss så hatar världen oss. Om ni tänker på det en hel dag, lyssnar och analyserar, så märker ni hur mycket vi klagar.

Tillbaka till ämnet. Vi alla växer ifrån vänner, vi förändras ständigt och det hade bara varit otroligt konstigt om vi höll kvar vid exakt samma människor från födsel till död. Vi skulle aldrig lära känna någon annan, vi skulle aldrig knyta nya kontakter. Så ta det inte så hårt att man tappar någon vän, man hittar alltid nya människor.

För tillfället så har jag bra kontakt med två från min barndom, alltså, av de som stått kvar. Men jag behöver inte de andra, för vi har inte samma intressen, samma prioriteringar eller något sådant. Många människor som jag umgåtts med har jag tappat bort i vimlet, vissa kommer jag knappt ihåg. Många har säkert glömt bort mig också, men jag kan ju inte anklaga dem för något.

Men till alla de som klagar över att de inte vet vart de har mig;
Ta tag i det själv, eller släpp mig.