weragr

Nu är det sådär tungt igen.
Men kan jag förmå mig att prata om det med någon? Nej. Beror det på att det inte finns någon att prata med? Nej, jag vet att jag har vänner som verkligen skulle lyssna, och hjärtat såklart. Men jag kan bara inte prata om det, hur gärna jag än vill. Det är något som tar emot varenda gång jag tänker att "NU, nu ska jag inte bära på det här ensam längre".

Jag vet att det finns en större risk att jag skulle kunna motarbeta det här bara jag pratade med någon, fick stöd. Men det är lättare sagt än gjort. För jag måste, jag kan inte vara såhär, jag kan inte plåga andra med det, jag måste klara av det.