weragr

Det har hänt igen.
Jag har tappat mig själv.

Under vissa perioder är jag så sjukt säker på vem jag är, vad jag står för, hur saker är. Nu är inte en sådan period. Nu ligger jag snarare i rännstenen och tittar upp på stjärnorna som en gång var mitt hem, mitt liv. Jag känner mig borttappad fast jag vet att jag är upphittad, jag känner mig oälskad trots att jag vet att jag får ta del av mycket mer kärlek än vad många andra får, jag känner mig oönskad även om någon ber mig att komma.

Jag borde inte känna såhär, jag har egentligen inte EN ENDA anledning till det. Men så är det ändå, och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig ur det, springa skrikandes härifrån och släppa alla tankar för ett tag. Saker och ting ska bli bättre än bra, jag ska stöta bort allt som får mig att må dåligt och ändå lyckas behålla lite artighet och inte vara elak. Jag ska bara lära mig att se bortom allt som inte är bra för mig, allt som jag kan leva utan, vilket är relativt mycket.