weragr

Jag har glidit ifrån vännerna här uppe.
Det är rätt självklart med tanke på att jag kanske har tagit lite avstånd, men jag anser att saker funkar åt båda hållen, att det inte bara är mitt fel att vi inte pratar nåt, att vi inte hittar på nåt längre. Självklart skyller jag inte allt på den andra parten heller. Det känns bara så konstigt att de jag verkligen, verkligen vill umgås med, känner samhörighet med, bor så långt ifrån.

Just nu är det Jenny och Hannah-Mariya som står högst upp på listan, men även Emmie och Yozzan är sjukt saknade! Tre av dem kommer jag dock (mest troligt) hinna träffa under tiden jag är nere hos hjärtat. De jag umgås med här uppe nu, av alla de som är mina "Vänner", är Amanda, Isabella, Ellinor och imorgon ska jag träffa Ida! Mellan oss funkar det att man hör av sig åt båda hållen, inte alltid bara EN som ska ta initiativet.

Alla vuxna runtomkring mig säger att det kommer bli svårt för mig till hösten, när jag inte riktigt hör till en klass, men vet ni? Det är en befrielse, för jag hör inte hemma där! Jag säger inte att jag är bättre än de andra, men de har en relativt gemensam humorgrad, tycker att samma saker är roliga att göra. Jag kan inte se det roliga i det mesta, så det är bättre att jag bryter mig loss. För saker kommer ändå aldrig bli som det faktiskt var en gång, när jag kände att jag hade kommit "hem". Människor förändras, på gott och ont.

Men hey! Man ska väl inte gräva ner sig i sånt där, jag lever mitt liv nu, don't you dare mess it up!