weragr

Mina ord är ihoptrasslade, de forsar inte fram som de borde. Det vattefall jag egentligen besitter har blivit blockerat av stockar av trötthet, stenar av funderingar och varelser av osäkerhet. Det är som om jag inte längre ens kan föra en vettig diskussion, jag lägger in något ord, men det flyter inte som det ska!

Det kanske är förståeligt att jag snubblar över mina vackra ord och trasslar ihop garnnystanet som jag så vackert har rullat ihop, för när hjärtat slår i en annan takt så hänger inte resterande delar av mig med. Min kropp dansar fortfarande de ensammas vals, medan hjärtat mitt snurrar omkring till kärlekens foxtrot.

Mina ord har inget sammanhang längre, det klister jag använt har tagit slut, det serum som jag trodde jag hade tillräckligt av. Inspirationens rosor måste få slå ut, jag måste vårda dem väl, och hantera dem varligt. Om dagarna i solens värmande strålar är jag en poet, den poet jag egentligen är, den poet som är jag. Jag är den poet som ser skönheten även i de fulaste saker.

Som den spruckna asfalten, den har upplevt så mycket mer än vad vi någonsin kan tänka oss, för oss är den bara ful, grå och trasig. Vi hatar den för att den liknar oss själva, och vi alla vet att man inte kommer överens med de som är för lika oss själva. Vi hatar den irriterande flugan som surrar runt omkring oss, men tänk så mycket den har sett, så mycket resor den får göra. Är det inte vad vi också vill? Att fritt kunna se oss omkring, och överleva dessa händer och flugsmällor som kantar våran väg?


/ Wera