weragr

"Du har mig alltid, oavsett om du är min flickvän eller vän"


På nåt sätt gjorde det mer ont än om han hade börjat gråta, skrika, reagerat normalt. Just nu sitter jag hemma hos honom och gråter, försöker ta beslutet om jag ska åka hem tidigare än nästa torsdag eller om jag ska härda ut. Samtidigt måste jag försöka ta beslutet om det är värt att bara ställa allt i ett standby-läge och bara ta en paus, eller om det ska ta slut på riktigt.

Jag trodde aldrig att något skulle kännas såhär jobbigt, jag älskar honom, men klarar inte ett förhållande, det är jag som är fel. Han är en underbar kille och det känns som att jag bara kastar bort allting, men jag kan inte rå för det. Han är tokfin, omtänksam, och en vacker person. Hade han bara varit mer framåt hade han kunnat få vem som helst! Jag känner mig hemsk, hemsk, HEMSK!

Är det här bara tillfälligt,
eller måste jag ta beslutet för att jag ska slippa det?

Jag vill inte såra dig,
men det finns inget fint sätt att säga det på.

I'm gonna leave this world for a while.

---

 

Jag vill bara veta vem jag är.

 

Lyckat att bli sjuk sådär på lunchen?
Jag var ju frisk innan!

Vart tar tiden vägen?
Jag insåg just att det är FEM dagar tills jag fyller år, ELVA dagar tills jag åker till Stockholm, TJUGONIO dagar tills jag åker till hjärtat och FEM MÅNADER tills jag ska söka högskola.

Att släppa någon inpå själen och hjärtat är otroligt svårt. På ett sätt är jag lite rädd för älsklingen, för att han tog sig så nära inpå mig på otroligt kort tid, han bryter ner allt mitt försvar. I många fall kan det ta flera år innan jag vågar blotta min själ för någon. Tex. Min "lillebror" visste inte helt vem jag var försen vi hade känt varandra i tre år. Ingen av de jag räknar till NÄRA vänner, vet allt om mig. Jag önskar bara att jag hade någon sorts trygghet här uppe. Någon som vet ALLT. Vilket antagligen inte kommer hända. Men å andra sidan kanske jag inte ska hitta någon sådan nu, med tanke på att jag flyttar om mindre än ett år...

Varför?

Hjärtat . Tokyo . Skolarbete . Studenten . Kärlek . Vänner . Födelsedag . Lägenhet . APU . Högskola . Bat For Lashes . Mardrömmar . Fobier . Höst . Vinter . Kläder . Smycken . Ane Brun . Art-School . Ansvar . Egoism . Fantasier . Bilder . Dir en grey . Olikheter . Önskningar . Osäkerhet . Sjukdomar . Träning . Det förflutna . Detox . 9 månader . Självsäkerhet . Tvångstankar . Tåg . Att simma . Morfar . Ytlighet . ELLE . Millencolin . Poesi . Shakespeare . Cosmopolitan . Mörker . Topphälsa . Mörk choklad . Omväxling . Människor . Att försvinna .

Nu är det sådär tungt igen.
Men kan jag förmå mig att prata om det med någon? Nej. Beror det på att det inte finns någon att prata med? Nej, jag vet att jag har vänner som verkligen skulle lyssna, och hjärtat såklart. Men jag kan bara inte prata om det, hur gärna jag än vill. Det är något som tar emot varenda gång jag tänker att "NU, nu ska jag inte bära på det här ensam längre".

Jag vet att det finns en större risk att jag skulle kunna motarbeta det här bara jag pratade med någon, fick stöd. Men det är lättare sagt än gjort. För jag måste, jag kan inte vara såhär, jag kan inte plåga andra med det, jag måste klara av det.

I can’t remember the last time I’ve seen my own eyes
Or the color of my skin
Do you know what it’s like to feel ugly all the time?


Jag vill inte fastna i det gamla, har jag inte kommit över det här?
Demoner har vi väl alla, men alla kan inte bekämpa dem tydligen.
Förlåt älsklingar...

♥ ...varför lakritspipor är så sjukt oemotståndliga.
♥ ...hur vissa människor kan vara så otroligt bra för en, och göra en glada bara genom att prata med en.
♥ ...varför jag sitter fast i ett organisations-träsk.
♥ ...varför min huvudvärk inte släpper.

Varför har vissa så svårt att förstå att man växer ifrån varandra? Jag menar, visst skulle jag ha kunnat höra av mig mer till vissa, men telefonerna funkar inte åt endast ena hållet. De som har klagat på att de inte vet vart de har mig längre, har en viss del i det själva också. Men det är sådant som människor inte ser, för vi alla vill ha någon annan att skylla på. För inget kan vara vårat eget fel!

Vi pratade om att vi svenskar är så "lagom" nu i veckan, men guess what, vi svenskar klagar, i mängder! Vi är inte så otroligt lagom, inte om det gäller något negativt. Jag vet själv att jag är så, och jag vet att alla de som säger att de inte är så, ljuger. För är det något som går emot oss så hatar världen oss. Om ni tänker på det en hel dag, lyssnar och analyserar, så märker ni hur mycket vi klagar.

Tillbaka till ämnet. Vi alla växer ifrån vänner, vi förändras ständigt och det hade bara varit otroligt konstigt om vi höll kvar vid exakt samma människor från födsel till död. Vi skulle aldrig lära känna någon annan, vi skulle aldrig knyta nya kontakter. Så ta det inte så hårt att man tappar någon vän, man hittar alltid nya människor.

För tillfället så har jag bra kontakt med två från min barndom, alltså, av de som stått kvar. Men jag behöver inte de andra, för vi har inte samma intressen, samma prioriteringar eller något sådant. Många människor som jag umgåtts med har jag tappat bort i vimlet, vissa kommer jag knappt ihåg. Många har säkert glömt bort mig också, men jag kan ju inte anklaga dem för något.

Men till alla de som klagar över att de inte vet vart de har mig;
Ta tag i det själv, eller släpp mig.

Phiew!
Jag antar att alla har olika sätt att hantera stress och ångest, och det jag lägger energin på istället är städning och organisation. Personligen så blir jag galen, går omkring som i trans. Som nu, min garderob fick en makeover och jag kastade ut över trettio plagg, ändå är den proppfull. Shop-a-holic? Nej inte jag va!

Ännu en svaghet. Tröstshopping. För hey, alla vet att man mår lite bättre (åtminstone för stunden) om man unnar sig något fint. Och vem försöker jag lura? Senaste året har jag varit ett vrak, jag har gått på grund, men äntligen har jag hittat någon som hjälper mig att putta ut båten i sjön igen. Men vad hjälper det när man inte ser de enorma stenarna under vattnet? Nej, åter igen faller jag ur, och jag har nästan glömt hur man simmar.

Men jag vill inte se bakåt, nej nu är nu, allt är nytt, jag får en chans att börja om, jag får skylla mig själv om jag inte tar den.

pain.
Pain.
PAIN.


Förlåt hjärtat, men du skulle aldrig förstå.

Nu jävlar ska jag lyckas.