weragr

Fan! Fan! Fan!

Skulle det visa sig att drömmen var sann,
säljer jag allt här uppe,
flyttar utomlands och förblir singel.

Det har hänt igen.
Jag har tappat mig själv.

Under vissa perioder är jag så sjukt säker på vem jag är, vad jag står för, hur saker är. Nu är inte en sådan period. Nu ligger jag snarare i rännstenen och tittar upp på stjärnorna som en gång var mitt hem, mitt liv. Jag känner mig borttappad fast jag vet att jag är upphittad, jag känner mig oälskad trots att jag vet att jag får ta del av mycket mer kärlek än vad många andra får, jag känner mig oönskad även om någon ber mig att komma.

Jag borde inte känna såhär, jag har egentligen inte EN ENDA anledning till det. Men så är det ändå, och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig ur det, springa skrikandes härifrån och släppa alla tankar för ett tag. Saker och ting ska bli bättre än bra, jag ska stöta bort allt som får mig att må dåligt och ändå lyckas behålla lite artighet och inte vara elak. Jag ska bara lära mig att se bortom allt som inte är bra för mig, allt som jag kan leva utan, vilket är relativt mycket.

Hur fan kan man känna sig så äcklad över saker som fått en att må bra så många gånger? Hur kan man tappa intresset för saker man verkligen brunnit för? Hur kommer det sig att man kan sakna det som varit, fast man vet att man aldrig skulle vilja få tillbaks de tiderna?

Hur länge kommer jag att överleva levande här?

" Jag är less på den här platsen, jag har sett allt tiotusentals gånger, jag har gått varenda gata upp och ner. Förstår du att jag vantrivs? Jag klarar inte det här med "ett litet lugnt samhälle", det är inte min grej! Jag är trött på människor, saker, smaker, dofter, bilder! Jag måste få vara fri! Jag kommer att åka, oavsett vad ni säger, för annars kommer jag inte klara av mitt sista år här. "

Jag är lätt gladaste bruden i stan!
Min älskade Marielle kommer hit (hem, hihi) på tisdag! Och jag ska umgås med änglatösen så mycket så att hon inte kan glömma bort mig medan vi är ifrån varandra!
Bästa nyheten idag!
♥

En dålig nyhet är dock att hjärtats telefon har fått nåt fnatt! *suck*

Jag har glidit ifrån vännerna här uppe.
Det är rätt självklart med tanke på att jag kanske har tagit lite avstånd, men jag anser att saker funkar åt båda hållen, att det inte bara är mitt fel att vi inte pratar nåt, att vi inte hittar på nåt längre. Självklart skyller jag inte allt på den andra parten heller. Det känns bara så konstigt att de jag verkligen, verkligen vill umgås med, känner samhörighet med, bor så långt ifrån.

Just nu är det Jenny och Hannah-Mariya som står högst upp på listan, men även Emmie och Yozzan är sjukt saknade! Tre av dem kommer jag dock (mest troligt) hinna träffa under tiden jag är nere hos hjärtat. De jag umgås med här uppe nu, av alla de som är mina "Vänner", är Amanda, Isabella, Ellinor och imorgon ska jag träffa Ida! Mellan oss funkar det att man hör av sig åt båda hållen, inte alltid bara EN som ska ta initiativet.

Alla vuxna runtomkring mig säger att det kommer bli svårt för mig till hösten, när jag inte riktigt hör till en klass, men vet ni? Det är en befrielse, för jag hör inte hemma där! Jag säger inte att jag är bättre än de andra, men de har en relativt gemensam humorgrad, tycker att samma saker är roliga att göra. Jag kan inte se det roliga i det mesta, så det är bättre att jag bryter mig loss. För saker kommer ändå aldrig bli som det faktiskt var en gång, när jag kände att jag hade kommit "hem". Människor förändras, på gott och ont.

Men hey! Man ska väl inte gräva ner sig i sånt där, jag lever mitt liv nu, don't you dare mess it up!

Ni vet,
när man kommer till självinsikt, så är det bara att rensa bort, damma rent, börja om från början.
Jag tänker byta ut allt utom en sak.
Nu jävlar ska jag bli duglig.

Det är en röd dag idag.
Midsommar.


Jaha? Vad är det för speciellt med det då som gör att jag inte kan åka någonstans och hitta på nåt, för allt är stängt? Jag är inte en person som firar högtider. Jag har aldrig förstått meningen med att FIRA påsk, FIRA nationaldagen, FIRA midsommar, FIRA Lucia, FIRA jul osv. Jag kan gå med på att fira nyår, men resten verkar helt meningslösa i mina ögon. Men Sveriges befolkning vill väl bara ha ännu en helg då det nästan är ett KRAV att dricka och äta gott. Ska inte sånt bara va spontant? Nej, inte i Sverige.

Jag är iallafall hemma i mitt anti-midsommar-firande och lyssnar på riktigt bra musik, tänker lite och bara tar det lugnt, för det är vad som är meningen med helgen, veckovilan.

/ W

Jag behöver inte ha de här tankarna, right?
Jag menar, jag har killkompisar som småflörtar också.
Så det är ingen fara.











Eller?

Det borde göra ont,
så varför känner jag inte ett jävla dugg?

---

Btw!
Jag har tydligen namnsdag idag!

Är jag en hemsk person om jag säger att jag är riktigt glad att jag inte var på skolan på mina älskade vänners mösspåtagning? Well, in that case, I'm the worst person you'll ever know.
Jag skulle inte ha stått ut, jag skulle ha fått panikångest, jag skulle vara så otroligt rädd, för oavsett så är jag rädd, att bli bortglömd, att jag är den de aldrig kommer kunna komma ihåg namnet på. En nobody.

/ W

Jag är en av de svagaste människor du umgås med,
varför fortsätter du att kalla mig stark?

Jag är alltid, och då menar jag ALLTID, rädd,
och även om jag inte visar det så rasar min värld samman lite då och då,
men jag vill inte oroa dig.

Att det ska göra så satans ont!

Jag förstår verkligen inte att ni vill umgås med mig som är yngre, jag känner mig bara som en jävla börda för er. Jag kan inte göra si, och jag kan inte göra så, för jag är inte 18.
Att gå på krogen för att umgås kan jag inte.
Jag tar mig inte in nånstans för att se ett band.
Jag är liten, oanvändbar och värdelös.

/ W

Nu är jag trött på att vara tyst,
en kniv i min rygg och jag tänker ändå inte ge upp.
Hugg mig blodig, slå mig blå, gör vafan ni vill!
Jag står upp ändå.

" Du har helt fel tankar. DU är för bra för MIG. men spela roll? Så länge du vill ha mig och jag vill ha dig så är det sak samma vad vi förtjänar "


Om jag bara kunde släppa allt som varit, så skulle jag kunna vara lycklig,
för jag har all anledning i världen till att vara det.

So why does these tears come at night?


/ Wera

Hur kommer det sig att det är soligt när jag kliver upp,
och tokblåsigt nu precis innan jag ska med bussen?

[ Känsliga läsare varnas, d v s de som tänker klaga på att jag klagar. ]

---

JÄVLA DEPPTRÄSK!

Det mesta känns för tillfället meningslöst, tråkigt eller helt enkelt otroligt ointressant. Att man inte ses för den man är, en nästan 18-årig ung kvinna som faktiskt har lite hjärna och som kan ta hand om sig själv, gör inte saken bättre. På skolan är man korkad eller en besserwisser (jag orkar inte stava längre), hemma är man en liten tös på högst 5 år som de försöker skydda från allt ont. Det funkar inte i längden, jag vill inte vara kvar. Ta med mig någonstans, vartsomhelst! Men just det, jag är väl inte tillräckligt smart och tillräckligt mentalt gammal att kunna åka någonstans utan att något hemskt händer mig.

/ Wera