weragr

Det är inte ofta jag tar åt mig av vad människor säger, men både igår och idag har det hänt.
Igår var jag i Dorotea, umgicks med vänner. Bland annat så träffade jag Emil och hans pojkvän, Stefan. Stefan var en komplett främling för mig, och det var rätt spänt runt bordet. Jag tog kort på pojkarna, och sen kollade Stefan på min kamera.
Helt plötsligt tittar han rakt på mig och säger "Vackra ögon". Jag blev helt chockad,men jag tog åt mig, av en främlings ord.


Nu ikväll hände det igen, men då var det min kära Camilla som sa  "Alla skulle ha en som dig i sitt liv, då skulle de få motivation att orka.". Tilläggas bör att Camilla är en av de starkaste kvinnor jag känner. En kvinna som jag beundrar.

Varför är det då så svårt att ta emot komplimanger?
För det första så är vi uppväxta i ett land där man ska vara lagom. Vi viftar bort en komplimang med fraser som " Den här? Nej men den är ju gammal", "Nej usch, jag ser hemsk ut" eller "Nej men herregud, ser du inte hur tjock jag är, du är mycket smalare".
Vi får inte säga att vi är bra på saker, vilket många skulle behöva göra. Däribland jag själv.

Alla borde sätta upp mål, för att lära sig att verkligen tycka om sig själv.
Jag har mitt mål, jag kommer att uppnå det.
Kommer du?