weragr

Studenten är snart här, och för min del betyder det tårar, tårar, tårar. De som har hjälpt mig upp ur leran, upp till stjärnorna, försvinner från mig. Jag vet att de inte försvinner helt, men efter att man har vant sig vid att veta vart de är, så kommer det vara fruktansvärt, hemskt, kallt, och allt hemskt kommer vara ännu hemskare.

Det är ungefär som när ett litet barn tappar bort sin favoritnalle, den man är van att ha vid sin sida när man sover. Alla mardrömmar blir mycket hemskare, mörkret i rummet blir om möjligt ännu mörkare, och de glada stunderna känns inte rätt, för det saknas någonting.

Jag vet att jag kanske låter hemsk som inte vill släppa iväg mina vänner ut till deras nya liv, men det är verkligen inte så. Jag önskar bara att jag också fick chansen nu, det skulle inte kännas lika hemskt då, men nu lämnas jag kvar. Visst har jag andra vänner också, men det är på en annan nivå, de här är mina hjärtan, stjärnor!

Och inte fan blev det bättre av att jag hittade det här:

"

Jag har alltid sett min värld som oförstörbar
Stark och hållbar som renaste diamant
ändå tills jag kraschlandade och skapade sprickor
och nya kontinenter.

Och jag tänkte att ingenting kommer att ändra min värld
vem kan ge mig klister och hjälpa mig leta efter fragmenten jag tappat?

Så kommer du, som om det vore självklart.
Du som är vinden och elden, ilskan och kärleken, men mest av allt har du musiken på repeat i dina ögon.
Och jag ser din hemlighet, den som ingen annan kan se.
Jag ser vad som gör grunden vi står på likadan.

Vi har stjärnstoft i våra hjärtan
i våra fingertoppar
och i våra fotspår

Och jag brukade tro att ord var mitt allt
tills jag träffade människan som var bortom dem. "